Jag är verkligen dålig på att uppdatera min blogg nuförtiden. Men nu har jag varit på en trevlig konferens i Sundsvall och pratat digitalisering. Det dokumenterades och då måste jag ju spara länken. Kolla här 🙂
Är skolan redo för molnet? var årets tema på Internetdagarnas skolspår. Det var jätteroligt att få delta på konferensen, som var otroligt proffsigt arrangerad med både nationella och internationella experter som både hade djupa kunskaper om sina ämnesområden och som var skickliga talare.
Extra roligt var att jag fick medverka på ett hörn av Kristina Alexandersons skolspår nämligen första dagens avslutande paneldebatt.
Nu är det snart dags. Den 6 december kommer den nya PISA-resultaten. Jag vågar hoppas att lgr-11 kanske ändå har gjort en liten skillnad för de elever som presterade sämst i den förra undersökningen. I år ingår min skola i undersökningen, vilket gör det extraspännande. Så här skrev jag då.
I skrivande stund övervakar jag 36 superfokuserade elever som genomför årets PISA-prov. Fick jag, skulle jag ta ett foto, men det är så klart strängt förbjudet att fotografera i provsalen. Vill du själv prova testet kan du gör det här.
Det kan knappast ha undgått någon att det svenska resultaten i den internationella undersökningen har sjunkit stadigt sedan år 2000. I matematik presterar alla elever sämre över hela linjen. I naturvetenskap och läsförståelse är det framför allt de 5 % som presterar bäst respektive de 5 % med lägst resultat som sjunker dramatiskt. Av 37 OECD-länder är det bara Chile och Mexiiko som har sämre resultat än Sverige. Bilda dig en egen upffattning genom att studera statistiken på PISAS hemsida. Skolverket har också flera artiklar med sammanfattningar. Vill ni titta på statistik på skolnivå finns dessutom Skolverkets SIRIS. Där jämförs t.ex. enskilda skolor meritvärde med resultaten på nationella proven.
I Sverige har debatten om resultaten i PISA märkligt nog mest handlat om att det är fel på provet eller på kunskapssynen inom OECD. Provet mäter inte det som våra svenska ungdomar behöver i framtiden, påstås det. Andra påpekar att Sverige minsann inte är någon diktatur som kan tvinga eleverna att plugga. Mig veterligen inte finns några diktaturer inom OECD. Där finns däremot stora kunskapsnationer som Frankrike, Tyskland och Storbritannien och dessutom flera länder med stora ekonomiska problem som har tvingats minska resurserna till skolan i årtionden som t.ex. Italien eller Grekland.
Efter att ha tagit del av årets provfrågor i naturvetenskap vet jag att provet helt enkelt mäter en läsförståelse som som alla medborgare i en demokratisk stat behöver om vi ska kunna upprätthålla vårt styrelseskick och rättigheter.
Möjligen har denna insikt börjat spridas bland skolans aktörer. Idag kom nyheten om att politikerna inför en läs- och skrivgaranti på lågstadiet. Inspirationen till förslaget kommer från Finland, där elever fröväntas ha knäckt läskoden efter en termin i år 1. Vi borde naturligtvis titta mycket mer på Finlands skolsystem än vad vi gör. Varför åker ingen svensk skola till Finland? Varför gör inte den pedagogiska forskningen jämförande studier mellan våra skolsystem för att söka förklaringar till det svenska misslyckandet? Kanske det kommer nu. Svenska Dagbladet inleder en serie om finska skolan i dagens tidning. Den borde alla följa.
Handlar om vilken historia vi möter våra nyanlända elever med. Jag tycker att det finns anledning att reflektera över egna föreställningar och fördomar. Jag tipsar också om en lärobok som åtminstone har hjälpt mig att komma vidare. Läs inlägget här.
Numera bloggar jag på Lärararnas Riksförbunds hemsida också. Läs mig gärna där.
Idag kom beskedet. Helenelundsskolan blir övningsskola, vilket betyder att vi i nära samarbete med Stockholms universitet kommer att utveckla en spetskompetens i att utbilda lärarstudenter. Nu på söndag 29 november medverkar jag också i Lärlabbet på Kunskapskanalen kl. 16.30. Ämnet är Hur erövrar man läraryrket.
Det är verkligen bra timing, även om jag inte visste om att vi skulle bli övningsskola när programmet spelades in skriver jag i ett blogginlägg på UR-bloggen att ingen ska behöva erövra det här komplexa viktiga yrket utan hjälp. Jag föreställer mig att man sällan är ensam i klassrummet på en övningsskola. Tvärtom hoppas jag att det är fullt av folk överallt på skolan och att det kommer att hjälpa de nylegitimerade kollegorna in i yrket. Hos oss kommer man både att få en god utbildning och samarbeta nära med kollegor under de första åren i yrket. Så välkommen till Helenelundsskolan!
De olika medverkanden i programmet presenteras här.
Äntligen omslagsflicka
Det är verkligen spännande att vara guldäpplevinnare. Sedan sist har jag bl.a. blivit omslagsflicka i tidningen Skolvärlden och söndag den 29 november deltar jag i UR programserie Lärlabbet som sänds i Kunskapskanalen. Samtalet handlar om hur man erövrar lärarprofessionen, ett intressant och angeläget ämne. Jag har också deltagit i ett webbinarium där jag samtalar med Anna Carlsson på SKL.
Här kommer också föreläsningen jag höll på Skolforum. Jag känner mig allså väldigt glamorös, men nu väntar rättning av 7:ornas läxförhör om Illiaden och Oddyséen. Tur att jag har eleverna som håller mig på jorden.
Jag vann! (kolla prisceremonin här)Det är så kul med ett sådant fantastiskt erkännande för den kompetens som jag har byggt upp genom åren. Det är dessutom roligt och viktigt att juryn lyfter fram att mitt arbete är forskningsbaserat.
Gårdagen på Skolforum var helt fantastisk. Lunch med två fackordföranden, lärarpodd med Micke Kring och ett hyllningstal från Erik Fichtelius, med överlämnat äpple från trädgården i Stureby var några höjdpunkter.
LR:S lärarpodd om hjärta och motivation med Micke Kring
Bara det att mina medpristagare är ett sådant härligt gäng. Jenny Edvardsson ger verkligen begreppet god undervisning ett ansikte. Hon ser alla sina bygg-killar, bygger relationer, använder material som de förstår och kan relatera till. Någon i juryn utbrast: ”åh, den som fick gå om gymnasiet hos Jenny”.
Det var också jättekul att juryn valde Tülay Gürgün som pristagare. Tülay lägger ut hela sin modersmålsundervisning på nätet, otroligt inspirerande. Men det är mer än så, Tülay sätter fingret på det stora tillgänglighetsproblemet inom modersmålsundervisningen. Tänk om lärarna i modersmål tilläts organisera sin undervisning på nätet. Vilket lyft för både elever och yrkeskåren.
Och Micke Kring, vilken välförtjänt pristagare. De gör så mycket bra på Årstaskolan och tänk att ha Micke att luta sig emot när man behöver hjälp att genomföra något kul projekt som t.ex. tala som TED. Jag stötte på min gamla webbstjärnekompis Josef Sahlin på kvällseventet på SKL och frågade om han var kvar på Årstaskolan. Ja, vad ska man göra svarade han. Där har man alla sina kompisar och sitt jobb förstås. De känns faktiskt som någon slags mysig storfamilj från 70-talet.
Till sist, det finns många att tacka, men inget Guldäpple för mig om det inte hade varit för Kristina Alexanderson på IIS och Webbstjärnan. Från det att jag gick en workshop hos henne i januari 2010 har hon stött och lyft fram mig och mitt arbete. Jag har hållit föredrag och workshops i webbstjärnans regi, jag har fått stipendium av IIS för att utveckla undervisning med hjälp av Internet. Hon rekommenderarde mig till VINNOVAS referensgrupp om digitalt lärande i skolan etc, etc.
Tack Kristina! Du har betytt oerhört mycket för mig och för kvaliteten på svensk skolas digitalisering.
Jag har tillsammans med Jenny Edvardsson och Tülay Gürgün utsetts till finalist i Guldäpplet 2015. Vinnaren utses på Skolforum den 26 oktober. Men jag är redan en vinnare. Bara att få stå på samma podium som mina medfinalister är en ära, nu kommer jag också att få hänga med dem bl.a. på BETT och Framtidens lärande. Jag kommer att få lära känna en massa andra smarta och roliga lärare. Dessutom får jag möjlighet att visa upp och diskutera mitt eget arbete. Vilken lyckost jag är.
Här kan ni titta på oss och läsa de fantastiska nomineringstexterna.
Ett stort tack till kollegorna som nominerade mig, Annika, Carina och Birgitta, och till juryn som valde ut mig bland 81 superlärare. TACK.
Gårdagens rapport om PISA visade föga förvånande att svenska elever varken blev säkrare läsare eller räknade bättre av att använda datorer och internet mycket. Det handlar så klart om vad man använder datorerna till inte att man använder dem. Flera lärare och forskare har redan kommenterat rapporten. Jag håller med om det mesta, men Gustav Fridolins kommentar om att svenska lärare och rektorer inte har hängt med i utvecklingen förvånade mig faktiskt (Svd 15/9). Är det någonting som vi gör så är det väl ändå att hänga med? Vi har exempelvis hängt med på att om bara eleverna får en egen dator så kommer de att lära sig på ett helt nytt sätt. Vi har hängt med på att offra dyrbar lektionstid på nätverk och teknik som inte har fungerat som de ska. Till sist har vi hängt med och utvecklat mängder av nya metoder som vi tror fungerar under devisen Learning by doing. Så nu, om du ursäktar Gustav vore det fint om vi fick lite lugn och ro, eftersom undervisning trots allt är en komplex process som tar tid att utveckla.
Den digitala infrastrukturen tar som sagt tid att få på plats. Jag har turen att jobba i Sollentuna där politikerna satsade tidigt och stort. Trots det har det varit kämpigt för oss i verksamheten när vi tillsammans med kommunen har provat oss fram för att hitta säkra och flexibla lösningar.
Vi har en läroplan och skollag med en tydlig värdegrund att arbeta efter. Vi måste alltid vara säkra på att våra elever är trygga i öppna system som Internet. Vi ska också hantera mobbning och hur eleverna använder mobiler och datorer på lektionerna. Det är inte frågor som man löser på en kafferast, men det har hänt enormt mycket på området de senaste fem åren.
Det finns inga genvägar. Vägen till en riktigt bra digital undervisning går via en djup ämnesförståelse och en hög didaktisk kompetens. Våra nya kursplaner tar tid att begripa sig på. Det är först nu, efter massor av olika projekt med digitala arbetssätt, en forskarutbildning och ett nationellt prov i år 9 som jag har en tillräcklig ämnesförståelse för att kunna använda de digitala medierna i min historieundervisning på ett sätt som säkert förbättrar och effektiviserar undervisningen.
Å andra sidan har datortätheten i skolan ökat enormt, medan undersökningar ändå visar att datorerna inte används så mycket som man kanske hade förväntat sig. Varför skärper sig inte svenska lärare och börjar undervisa med digitala arbetssätt, så att resultaten äntligen kommer? Ja, det beror ju just på att vi inte är övertygade om att resultaten blir bättre i förhållande till den tid vi har och de förmågor som eleverna förväntas utveckla. Lärare måste få vara lärare och lita på sin beprövade erfarenhet och tillsammans få möjlighet att reflektera över allt det nya i undervisningen.
Jag önskar att vår skolminister hade börjat med att tala om vad staten har för mål med skolans digitalisering, gärna i en nationell strategi. Sedan kanske han kunde ha sagt ungefär så här; Digital undervisning som håller hög kvalitet tar tid att utveckla. För att nå dit måste kommunerna fortsätta bygga ut den digitala infrastrukturen och se till att lärare och elever får det tekniska support som de behöver. Lärarna behöver också mer tid att implementera lgr-11 för att utveckla en djup förståelse om vad eleverna ska lära sig och hur de ska bedömas. Förvänta er inte heller att det går att tjäna pengar på digitaliseringen. Varken lärartäthet eller läromedelskostnader kan minskas inom överskådlig tid. Tvärtom, först om vi satsar på kompetensutveckling, goda läromedel och en säker och likvärdig resultatuppföljning kommer skolan att gynnas av digitaliseringen. Men säga vad man vill om svenska lärare och skolledare. De hänger med, av någon anledning så gör de faktiskt det…
Mina 8:or skriver debattartiklar i svenska. Den här texten kanske kan fungera som exempeltext? Två flugor i en smäll alltså :).
