Lgr 11 och webbpublicering

Så heter  Webbstjärnans nya stödmaterial  som finns tillgängligt som pdf på deras webbplats. Jag bidrar med artikeln Bloggen <3 kursplanerna = sant.  jag är verkligen i fint sällskap. Fem skickliga lärare som har arbetat med Internet i undervisningen under flera år skriver om vad Internet betyder för deras elevers lärande.

Caroline Rundby från Malmö beskriver hur hennes högstadieelever i svenska som andraspråk, själva började värdera sin språkutveckling när de bloggade. De fick syn på sitt lärande, gladdes över många nya läsare och hade roligt.  Marie Andersson  från Gotland beskriver hur hennes elever på mellanstadiet blir medvetna och kritiska samhällsmedborgare genom att vara aktiva internetanvändare. Ingela Clarin från Malmö reflekterar över vilken bra kontaktyta en klassblogg kan vara mellan hem och skola. Föräldrarna hålls informerade och får en inblick i sina barns vardag och kunskapsutveckling. Christina Löfving, presenterar webbplatsen Jamals kompisar där hennes små ettor tränar läroplanens fem förmågor. Christina har som bekant också skrivit en mycket läsvärd bok om bloggar och sociala medier i undervisningen kopplat till lgr-11Anki Demred Klinga från Ystad berättar om hur hon arbetar ämnesintegrerat på sin NO-blogg med lågstadieelever.

Själv är jag så inne på historia just nu så mina exempel kommer från historieundervisningen. Personligen är jag väldigt förtjust i mediets autenticitet. Internet ger oss redskap att knyta ihop lärandet som sker i skolan med det informella lärande som sker runt omkring oss. Eleverna får användning för olika förmågor i skolan som de faktiskt redan har. De flesta kan exempelvis skriva en text som är så bra och intressant  att andra vill läsa på riktigt. En bra utgångspunkt för att utveckla en kommunikativ förmåga. Här är mitt bidrag i sin helhet:

Bloggen <3 kursplanerna = sant

Jag läser ett nytt inlägg på klassens blogg Vita rosen (www.vitarosen.se). Det är Heinrich Schneider, en 15-årig medlem i Hitlerjugend som skriver:
”Min bror Karl säger att Hitler är rakt igenom ond, och dödar alla judar. Att han kallhjärtat utrotar dem. Men jag vägrar tro honom. Hitler skulle inte göra något sådant, han skulle aldrig döda folk utan anledning. Jag vet dock inte vad som händer med alla som förs bort. Jag är övertygad om att han bara låter dem jobba. Hitler skulle aldrig svika mig på det sättet.”

Detta är inledningen till Majas tredje text om Heinrichs liv under andra världskriget. Eleverna i två klasser i åk 9 har fått i uppdrag att välja en fiktiv person som levde mellan åren 1935 och 1947 och skriva dagboksanteckningar från tiden. Eleverna publicerar sedan texterna på en klassblogg som ligger öppen för alla att läsa på Internet. Uppgiften är inspirerad av författaren och historikern Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg där vi får följa 19 verkliga människor genom det första världskriget.

Som bloggarnas administratör styr jag bloggen. Jag godkänner kommentarer och delar ut användarnamn. Eleverna är redaktörer vilket innebär att de skapar innehållet tillsammans. De publicerar inlägg med text och bild under individuella användarnamn. De kommenterar också varandras texter under arbetets gång.

Bloggen och kursplanerna i historia

Jag har arbetat med bloggar som ett verktyg i både SO- och svenskundervisningen i flera år. Ett av många argument för arbetssättet är att det synliggör elevernas arbete. Det blir tydligt hur långt eleverna har kommit i sitt lärande. Det är också mycket lätt att anpassa uppgifter på bloggen till mål och kunskapskraven i kursplanerna. Historieuppgiften ovan är ett exempel. Eleverna skrev en personbeskrivning och tre inlägg från krigsåren. De skapade själva sina personer och berättelser. Men fakta som vävdes in skulle vara korrekta och dessutom skulle resonerande och beskrivande avsnittfinnas med för att möta kunskapskraven i historieämnet. I just denhär uppgiften förväntades eleverna visa sitt historiemedvetande genom att använda sina kunskaper i historia. De skapade en historisk berättelse om det centrala innehåll som finns specificerat i kursplanen, under rubriken Imperialism och världskrig, cirka 1800-1950. De tränade också kognitiva förmågor som att beskriva orsaker och konsekvenser avmänskligt handlande. De såg samma händelse ur olika perspektiv och de fick träna på att hantera information. Inom ramen för uppgiften fanns förslag på några olika digitala källor somartiklar från Wikipedia och lärplattformen Digilär som skolan har tillgång till. Eleverna kunde fritt använda både facklitteratur och Internet för att söka efter information. Numera kräver historieämnets kursplan att eleverna kan använda ett historiskt källmaterial och föra underbyggda resonemang om deras trovärdighet. Det räcker inte längre att man kan läsa och förstå ett ämnesinnehåll. Det ska användas också. Enligt min mening är alla dessa autentiska källor som vi har fått tillgång till via Internet en nödvändig resurs i för att kunna möta målen i den nya kursplanen.

Klasserna skrev och skrev. Berättelse efter berättelse växte fram på bloggen, det var dramatiskt och känslosamt. Sovjetiska soldater frös vid Stalingrad, amerikaner slogs om öar i Stilla havet, tyska judar kämpade för livet, en kvinnlig italiensk journalist var på flykt undan fascisterna i Italien, en kines och en afghan vidgade perspektivet. Kommentarer droppade in, uppmuntrande som, “åh vad spännande, berätta mer…”, “sjukt bra text, man lever sig verkligen in”. Men några i klassen hade skapat personer vars handlingargav andra reaktioner. En ung nazist och SS-soldat förföljde judar under kristallnatten. Hans handlingar väckte avsky hos de kommenterande elever som tydligt tar ställning för alla människors lika värde. Skolans uppdrag att överföra en demokratisk värdegrund och främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse blev med ens konkret och synliggjort. Tillsammans byggde klassen en verklighet med hjälp av varandras upplevelser. De fick se hur jämnåriga förklarade och beskrev skeenden men också hur de agerade i svåra situationer och gestaltade känslor som rädsla, skuld och utsatthet. De hjälpte varandra vidare i skrivprocessen med uppmuntran, inlevelse och empati som ett sammanhållande kitt. Eleverna skrev historia samtidigt som de hela tiden tränande sin kommunikativa förmåga.

Publicera texter och utveckla språket i alla ämnen

Bloggen kan givetvis användas i alla ämnen, inte bara i historia. Jag har svårt att tänka mig ett mer språkutvecklande arbetssätt. För en lärare i svenska och SO på högstadiet handlar det mesta om att låta elever läsa, skriva och samtala kring ett ämnesinnehåll. Vad bloggen gör är att den tillför fler och delvis nya verktyg. Ett exempel är möjligheten att publicera arbeten vilket i sin tur motiverar eleverna att formulera sig och anpassa språket efter syfte och mottagare. Ett stort plus är att den formativa bedömningen underlättas Även om jag aldrig bedömer via kommentarsfältet ger jag ofta formativ snabb feedback. Jag ser hur eleverna väljer att bearbeta sina texter och hur de ger respons på varandras arbete som det centrala innehållet i svenska föreskriver.

Elever lär av varandra

I svenska kan alla typer av texter läggas upp på bloggen: insändare, noveller eller artiklar. Goda exempel kan inspirera. Vi kan föreslå olika lösningar och vi följer elevens lärprocess. I samhällskunskap kan eleverna till exempel diskutera politiska frågor i trådar, som på ett forum. I kemi kan eleverna filma sina experiment och kommentera dem. I slöjd kan de beskriva och värdera sin arbetsprocess med bilder och film. Uppgifterna kan varieras i det oändliga men bäst blir det när uppgifterna anpassas efter bloggens funktion som ett interaktivt socialt medium. Det personliga tilltalet där eleven tillåtsta ställning via beskrivande och argumenterande texttyper passar väl både för att motivera eleverna och för deras kunskapsutveckling.

I ett av mina mer lyckade projekt valde eleverna ut citat ur romanen Ondskan av Jan Guillou som de tolkade och resonerade kring i korta inlägg. De formulerade sig i skrift och de fick möjlighet att framföra åsikter och föra diskussionen framåt som kursplanen i svenska vill att vi gör. De använde också egna erfarenheter och livsfrågor för att tolka Guillous starka text. När vi lärare lyckas formulera uppgifter som engagerar eleverna och berör deras egna erfarenheteoch känslor, då blir det alltid bäst. Då skriver nämligen eleverna texter som klasskamraterna vill läsa på riktigt, inte bara för att de måste. När det sker är det en ren lycka att undervisa tonåringar.

En social arena måste alltid vara trygg

Bloggen är alltså en social arena med stora möjligheter till lärande. Men i en högstadieklass vet man aldrig riktigt vad som pågår. Det sociala kan vara en mardröm för vissa. Därför måste du som lärare alltid vara närvarande och vaksam. Börja med enkla uppgifter och låt klassen växa in i bloggandet. Arbeta, som alltid, med skolans demokratiska värdegrund och uppdrag. Alla elever måste erbjudas en trygg undervisningssituation. Lär dina elever hur man uppför sig på nätet och arbeta källkritiskt.

Avslutningsvis har Webbstjärnans tävling blivit mitt sätt att jobba med det entreprenöriella lärandet: tävlingsreglerna motiverar eleverna att hantera upphovsrätt och värdegrundsfrågor men tävlingen lyfter också fram entreprenörerna i klassen. De jobbar för att knäcka tävlingens koder. Kamrater uppmanas att ta bort bilder som inte får användas, Inlägg blir korrekturlästa, webbplatserna får en genomtänkt design. På köpet får de ägna sig åt metakognition och reflektera över hur deras lärande ser ut. Allt medan eleverna jobbar tillsammans mot målet att producera den bästa webbplatsen med skolarbete i Sverige.

Det här inlägget postades i Bloggar, Webbplatser, Webbstjärnan och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lgr 11 och webbpublicering

  1. Cecilia skriver:

    Väldigt intressant inlägg! Vad jag funderar lite över är hur man i bloggen förhåller sig till elevernas integritet. Du skriver att de har foton och användarnamn, men om någon vill vara anonym, hur gör man då? Kan det inte ge en oerhörd prestationsångest att det man skriver i skolan ska kunna läsas av alla? Det skulle vara intressant om du resonerade lite kring detta och hur du och andra har gjort.

    • Cecilia skriver:

      Hej Cecilia! Javisst det finns en paradox här. Offentligheten är ju både en möjlighet och ett problem. Jag menar nog att elevernas texter blir bättre när de skriver ”på riktigt”. De vill bli förstådda och lästa och då krävs det att de klarar av att uttrycka sig med hjälp av skriftspråkets normer. Den stora pressen kommer av att eleverna ska läsa varandras texter i klassen. Utåt är de ganska anonyma. De ombeds inte lägga upp foton på sig själva och de uppmanas att bara använda förnamn. Men inom klassen är det en annan sak. Jag tänker att vi hela tiden utsätter elever för att visa upp sitt arbete i klassen och därmed få det bedömt också av klasskamrater, trots att vi vet att många stressas och blir nervösa. Jag tror att det ligger en tankefigur om uppfostran bakom. Vi utsätter våra barna för stressande saker så det ska klara av dem när de blir stora. Det är ju också väldigt härligt att vara lärare när eleverna övervinner rädslor och klarar t.ex. att hålla ett föredrag för klassen. Men jag är jättenoga med att ansvaret för vad en elev kan råka ut för i undervisningssituationen alltid är vårt, vare sig det sker på nätet eller i klassrummet. Oj, vad långt detta blev. Jag borde nog skriva ett inlägg om detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *