I sin avhandling En elev – en dator undersöker Håkan Fleischer, pedagog från Jönköpings högskola kvaliteten på kunskapsbildningen i den datoriserade skolan. Han öppnar för flera intressanta och viktiga diskussioner. En till två verkar exempelvis ha bättre effekt på lärandet än en till en. (s 97) Jag har läst diskussionen i kappan s 83 och framåt.
Att Ruben Puenteduras SAMR-modell inte är forskningsbaserad har vi anat länge. Men nu har Håkan också gått igenom relevanta databaser inom området utbildningsvetenskap utan att hitta en enda studie. Att modellen lanseras som forskningsbaserad och hela konceptet en dator till varje elev har sålt in till skolledare och politiker med hjälp av modellen är givetvis allvarligt. Men å andra sidan är kanske de flesta överens om att det behövdes modern teknik och fler datorer i svensk skola. Och datorer måste väl ändå underlätta lärandet?
Det beror på hur de används. I exemplet Färila skola 2000 valde man att arbeta åldersblandat och ämnesintegrerat med datorerna. Eleverna fick stor frihet att ta raster när de ville. Resultatet blev starkt negativt för elevernas kunskapsbildning.
Men hur kan det vara negativt? Är det inte just så här som det kreativa nya lärandet brukar presenteras av utbildningsföretagen. Alla jobbar fritt med datorns oändliga möjligheter till lärande. Allt går att googla och kommunikation med hela världen är möjlig. Eleverna lämnar den tråkiga snäva skollitteraciteten och ger sig ut i verkligheten där den riktiga kunskapen finns. Lärarna behövs på sin höjd som någon slags coacher. Eller är det inte så enkelt? Är förmåga till abstrakt tänkande fortfarande en förmåga som måste tränas tillsammans med välutbildade kunniga lärare? Det verkar så. I Färila tillät man sig att göra ett experiment istället för att låta undervisningen vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Trist för de enskilda ungdomarna som inte nådde målen. Det finns ju nämligen forskning som säger att lyckas i skolan är oerhört viktigt för att du ska lyckas med ditt liv.
Fleischers studie visar att eleverna i 1 till 1 skolor utvecklar en god digital kompetens. Det var kanske förväntat eftersom SAMR-modellen ger ett fokus på färdighetsträning. Ju mer avancerad teknik som används desto bättre blir lärandet eftersom du kan lära dig på helt nya sätt. Men problemet är att det inte finns stöd för detta fokus på färdighetsträning och digital kometens i läroplanen. Det finns inga kunskapskrav som föreskriver att eleven ska kunna vissa program eller presentera sina kunskaper som en bildberättelse. På högstadiet finns det däremot ett digert centralt innehåll, som elever ska kunna föra kvalitativa resonemang kring. Enligt min mening finns här en obehaglig risk att SAMR-modellen hämmar elevers kunskapsutveckling. Teknikstressade lärare inför krångliga tidskrävande metoder i undervisningen som inte utvecklar elevers förmåga att för underbyggda resonemang kring fakta. Som en konsekvens får eleverna mindre tid att lära sig och bearbeta fakta till kunskap.
Håkans undersökning visar också att eleverna varken kan, vill eller behöver hantera alla möjligheter som Internet ger. De vill t.ex. inte hålla på och kommunicera med främmande människor. Detta påminner mig om att vårt ansvar för eleverna inte bara omfattar deras kunskapsutveckling. De har rätt att känna sig trygga också. I skolan lär man sig genom att träna färdigheter som för en vuxen kanske känns självklara. Men barnet eller ungdomen är mitt i processen med alla svårigheter och krav. Eleverna visar oss ett oerhört förtroende när de överlämnat sitt lärande i våra händer. Kan vi kräva att hela världen också ska få det förtroendet?
Nu råkar det vara så att jag har som jobb att inspirera mina kollegor att använda IT i undervisningen. Man kan kanske säga att jag är en produkt av den modell som jag är så kritisk till. Men som jag brukar säga; datorn finns, och hör hemma i skolan. Det är bara att tänka på vad den betyder för elever med särskilda behov. Men vi lärare måste veta vart vi ska. Vi är experterna och vi måste tillåtas arbeta utifrån våra styrdokument. Vi är ansvariga både för elevernas kunskapsutveckling och för deras trygghet.
Nu ska jag läsa alla artiklarna i avhandlingen och skriva in dem i min egen forskningsöversikt. Jag lär få anledning att återkomma i ämnet.
