Medier i historieundervisningen kräver sin lärare

bild (1)Inom ramen för forskarskolan Historiska medier vid Umeå universitet har jag lyckan att få umgås med och läsa texter av 14 fantastiska historielärare från hela Sverige. Vi har det gemensamt att vi studerar hur olika medier används av lärare och elever i historieundervisningen utifrån historiedidaktisk teori och förståelsen för skolämnet historia.

Vi forskar om spelfilmens, skolfilmens, lärobokens, sociala mediers, digitala arkivs och fotografiets betydelse för historieundervisningen. Ett par av oss intresserar sig för datorer i undervisningen och hur lärare upplever nyttan av dem. Vi andra är främst intresserade av hur kunskap om historia medieras och förstås på olika sätt. Många av oss hanterar det didaktiska dilemma som uppstår när mediala uttryck som inte är gjorda för skolan används som läromedel. I juni kommer våra avhandlingar och senare också en antologi med sammanfattningar av våra forskningsresultat. Det blir förhoppningsvis spännande läsning som kommer att öka möjligheten att testa nya metoder som vilar på forskning och beprövad erfarenhet i klassrummen.

När vi som historielärare planerar vår egen undervisning väljer vi också hur ämnesinnehållet ska förmedlas. Vilket medium passar just för den här lektionen. Hur tänker läraren och hur tänker eleven kring olika mediers meningserbjudanden? Vi gör mängder av didaktiska val varje dag. Kan vi och våra elever hantera mediet? Är Peter Englunds essäer för svåra i den här gruppen? Ger en historisk spelfilm någon historisk kunskap eller är det bara en känsloupplevelse? Hur kompenserar vi lärobokens ofta etnocentriska och ensidiga perspektiv? Hur kan vi utnyttja digitala arkiv och Internet i vår undervisning. Ju fler mediala uttryck att välja på desto mer komplex undervisningsplanering.

Den nya tekniken i våra klassrum har kraftigt förenklat och ökat våra möjligheter att använda olika medier i undervisningen. Tekniken har också förändrat våra möjligheter att uttrycka oss på olika sätt via dessa medier. Men vår forskning visar att varje nytt medium kräver sina didaktiska överväganden och undervisningsstrategier. Det blir tydligt hur svårt och komplext lärarjobbet är. Forskningen visar också att uppdraget inte har förändrats av tillgången på fler medier. Det är fortfarande läraren som väljer hur undervisningen ska genomföras för att ge bästa resultat. Men både vi och eleverna behöver mer tid för att behärska ett nytt medielandskap.

Literacyforskare som Roger Säljö, Staffan Selander eller Günther Kress säger alla samma sak. Literacyn blir allt svårare och mer komplex. Men i skolan är literacy inte bara att lära sig att läsa och skriva, den är också ett verktyg för lärande. Alltså innebär nya medier att lärprocesserna blir mer komplexa. Det blir kanske inte lättare att lära utan snarare tvärtom.

Undervisningsautomaterna som man drömde om på 60-talet har vi fortfarande inte sett röken av. Jag tror att det börjar bli dags att sluta försöka anpassa verkligheten efter kartan. Tekniken driver inte lärandet, utan det är (just det) läraren som gör det. Undervisning är så mycket mer än hårdvara och ju fler medier vi får tillgång till desto mer tid behöver vi för planering och genomförande av undervisning som håller hög kvalitet. Självklart eller hur?

 

Det här inlägget postades i Forskarskolan, Forskning om IT i skolan, Historiska medier och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *