Något nytt i klassrummet efter forskarskolan?

År det någon skillnad? Vad har du egentligen lärt dig? Jag brukar svara lite svepande och undvikande på frågorna, samtidigt som jag varje gång tvingas tänka efter. Hur sammanfattar men två års forskarstudier i ett par meningar? Frågan är ju också i allra högsta grad relevant. Staten har ju satsat mycket pengar på att forskarutbilda lärare i olika ämnen inom ramen för olika nationella forskarskolor. Och kommunerna har valt att låta oss delta. Så det vore ju fint om det syntes i undervisningen.

Finns det ens några enkla samband mellan forskningsresultat och hantverket i klassrummet? I mitt fall borde det nog göra det. Min drivkraft har hela tiden varit en undervisning som underlättar och utvecklar elevers lärande. När jag valde att forska om sociala medier i historieundervisningen hade jag erfarenhet från klassrummet som visade att mediet hade en pedagogisk potential som kunde undersökas och utvecklas. Men forskarskolan gav mig också helt nya insikter om vad som krävs för att kunna genomföra en historieundervisning av riktigt hög kvalitet.

Så vad hände då? Till början inte så mycket alls, måste jag erkänna. När jag kom tillbaka till min heltidstjänst på Helenelundsskolan skulle nya 7:or tas emot och lgr11 läsas in. Vardagen med inskolningssamtal, föräldrakontakter och planering av undervisning tog över. Den nya kursplanen i historia kändes också mastig: Hur mycket kan man egentligen utveckla och förändra med två 30-grupper i år 7, när det centrala innehållet omfattar så där en 12 600 år av världshistoria på en halv termin?

I mötet med eleverna vaknade ändå något till liv. Nya historiedidaktiska insikter om historiemedvetande och historiskt tänkande blandades med gamla erfarenheter om hur viktigt det är att eleverna lär sig  skriva och disponera argumenterande och utredande texter i år 7. En förmåga som sedan kan fungera som en stödstruktur för deras tänkande genom högstadiet. Senast jag bloggade med 13-åringar hade jag också ett genustänk. Pojkar skriver längre och bättre om ämnet engagerar dem. Det är dessutom ett av resultaten i min forskningsstudie. Till sist är det såklart alltid roligt att ha ett par tävlingsbidrag i Webbstjärnan. Resultatet blev elevbloggen Historien skrivs nu!, där båda mina klasser publicerar inlägg om vad som blir historia i framtiden.

Skärmklipp 5

Förädrarnas topp 5 på händelserna som kommer att bli historia:
9/11
Murens fall
Mordet på Olog Palme
Tsunamin
Månlandningen

Historien skrivs nu!
3 veckor lyckades jag frigöra från de 12 600 åren. 9 lektioner som uteslutande kunde vikas till att synliggöra kopplingen mellan historieämnets syfte och kunskapskraven. Målet var att eleverna skulle förstå att de är medskapare av historien.

Ungdomarna fick i läxa att be föräldrarna lista 3 händelser under sin livstid som de menade skulle bli historiska.  De 170 svaren sammanställdes i en tabell. Uppgiften blev att välja en av föräldrarnas händelser och beskriva den som historia. De skulle också testa händelsen och avgöra om den var tillräckligt betydelsefull för att bli historia. De behövde använda historiedidaktiska begrepp som historisk betydelse, orsak och konsekvens och källkritik som metod i sina texter.

Den övergripande frågan eleverna fick ta ställning till var alltså huruvida föräldrarnas urval av händelser var den historia som eleverna själva behövde för att kunna fungera som medborgare i framtidens Sverige. Det visade sig snart att eleverna hade en helt annan uppfattning än föräldrarna. Månlandningen ägnades ingen som helst uppmärksamhet. Mordet på Palme platsade möjligen i den svenska historien enligt ungdomarna. Men människor som har levt (och ibland dött för) kampen för alla människors lika värde hade däremot en självskriven plats i framtidens historia.

Det allra viktigaste resultatet var att kanske att eleverna fick syn på att det finns flera olika historier. Ingen förälder valde folkmordet i Rwanda som historisk händelse, men eftersom folkmord ingår i ämnets kunskapskrav handlar min exempeltext om det. En förälder valde dock gasattacken mot kurder i Halabja. Dessa båda händelser blev utgångspunkten för en viktig diskussion om vad vi inkluderar i historieämnet i skolan. Eleverna fick förhoppningsvis en insikt om att de både är en del av och skapare av historia.

För att kunna genomföra projektet på 3 veckor krävdes  tydliga instruktioner, en exempeltext och en pedagogisk planering. Processen med bloggandet har gjorts så enkelt som det bara går utan att ge avkall på mediets pedagogiska fördelar. Alla elever använder ett gemensamt användarnamn, elev. De har sedan taggat inläggen med sina förnamn. Även om varenda elev nu har publicerat en text på bloggen är den inte färdig, återkoppling och feedback fortsätter. Några elever kommer att behöva arbeta vidare med sina texter för att exempelvis utveckla förmågor som att välja ut relevant fakta (historisk betydelse) och resonera kring samband mellan en händelses konsekvenser och dess plats i framtidens historia.

Nästa år fortsätter jag nog med att utveckla en mer inkluderande och förhoppningsvis engagerande historieundervisning. Det är helt enkelt svårt att låta bli. Och som vanligt är det elevernas engagemang och utveckling som gör resan mödan värd. Jag har ju ett himla roligt jobb.

* Vill du veta mer om den den anglosaxiska undervisningsmetoden Historiskt tänkande så rekommenderar jag den kanadensiske forskaren Peter Seixas översikt The Big Six – The Historical Thinking Concepts. Amerikanen Sam Wineburg med klassikern Historical Thinking and Other Unnatural Acts är en annan favorit. Sedan har vi naturligtvis alla britter. t.ex. Peter Lee och Christine Counsell. Fantastiska Christine var en av mina lärare på forskarskolan. Hon jobbar med lärarutbildning i Cambridge och har skrivit högvis med läroböcker i historia för grundskolan. Jag längtar efter hennes senaste bok, Masteclass in History Education som kommer senare i år.

 

 

Det här inlägget postades i Bloggar, Digitala läromedel. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *