Vi hänger med

Gårdagens rapport om PISA visade föga förvånande att svenska elever varken blev säkrare läsare eller räknade bättre av att använda datorer och internet mycket. Det handlar så klart om vad man använder datorerna till inte att man använder dem. Flera lärare och forskare har redan kommenterat rapporten. Jag håller med om det mesta, men Gustav Fridolins kommentar om att svenska lärare och rektorer inte har hängt med i utvecklingen förvånade mig faktiskt (Svd 15/9). Är det någonting som vi gör så är det väl ändå att hänga med? Vi har exempelvis hängt med på att om bara eleverna får en egen dator så kommer de att lära sig på ett helt nytt sätt. Vi har hängt med på att offra dyrbar lektionstid på nätverk och teknik som inte har fungerat som de ska. Till sist har vi hängt med och utvecklat mängder av nya metoder som vi tror fungerar under devisen Learning by doing. Så nu, om du ursäktar Gustav vore det fint om vi fick lite lugn och ro, eftersom undervisning trots allt är en komplex process som tar tid att utveckla.

Den digitala infrastrukturen tar som sagt tid att få på plats. Jag har turen att jobba i Sollentuna där politikerna satsade tidigt och stort. Trots det har det varit kämpigt för oss i verksamheten när vi tillsammans med kommunen har provat oss fram för att hitta säkra och flexibla lösningar.

Vi har en läroplan och skollag med en tydlig värdegrund att arbeta efter. Vi måste alltid vara säkra på att våra elever är trygga i öppna system som Internet. Vi ska också hantera mobbning och hur eleverna använder mobiler och datorer på lektionerna. Det är inte frågor som man löser på en kafferast, men det har hänt enormt mycket på området de senaste fem åren.

Det finns inga genvägar. Vägen till en riktigt bra digital undervisning går via en djup ämnesförståelse och en hög didaktisk kompetens. Våra nya kursplaner tar tid att begripa sig på. Det är först nu, efter massor av olika projekt med digitala arbetssätt, en forskarutbildning och ett nationellt prov i år 9 som jag har en tillräcklig ämnesförståelse för att kunna använda de digitala medierna i min historieundervisning på ett sätt som säkert förbättrar och effektiviserar undervisningen.

Å andra sidan har datortätheten i skolan ökat enormt, medan undersökningar ändå visar att datorerna inte används så mycket som man kanske hade förväntat sig. Varför skärper sig inte svenska lärare  och börjar undervisa med digitala arbetssätt, så att resultaten äntligen kommer? Ja, det beror ju just på att vi inte är övertygade om att resultaten blir bättre i förhållande till den tid vi har och de förmågor som eleverna förväntas utveckla.  Lärare måste få vara lärare och lita på sin beprövade erfarenhet och tillsammans få möjlighet att reflektera över allt det nya i undervisningen.

Jag önskar att vår skolminister hade börjat med att tala om vad staten har för mål med skolans digitalisering, gärna i en nationell strategi. Sedan kanske han kunde ha sagt ungefär så här; Digital undervisning som håller hög kvalitet tar tid att utveckla. För att nå dit måste kommunerna fortsätta bygga ut den digitala infrastrukturen och se till att lärare och elever får det tekniska support som de behöver. Lärarna behöver också mer tid att implementera lgr-11 för att utveckla en djup förståelse om vad eleverna ska lära sig och hur de ska bedömas. Förvänta er inte heller att det går att tjäna pengar på digitaliseringen. Varken lärartäthet eller läromedelskostnader kan minskas inom överskådlig tid. Tvärtom, först om vi satsar på kompetensutveckling, goda läromedel och en säker och likvärdig resultatuppföljning kommer skolan att gynnas av digitaliseringen. Men säga vad man vill om svenska lärare och skolledare. De hänger med, av någon anledning så gör de faktiskt det…

Mina 8:or skriver debattartiklar i svenska. Den här texten kanske kan fungera som exempeltext? Två flugor i en smäll alltså :).

 

 

Det här inlägget postades i Digital bildning, Digitala arbetssätt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *