När jag fick veta att vi skulle få i uppgift att se på den franska revolutionen genom en människa som levde under den tidens ögon och skriva en dagbok om vad vi upplevde hade jag ingen aning om hur mycket problem jag skulle få med arbetet. Jag har alltid tyckt om att skriva och trodde att det bara skulle bli roligt, rentav enkelt, att skriva en personbeskrivning samt tre inlägg. Jag satsade genast på att jag skulle göra många fler än så, och i mina tankar var det som att en hel roman började ta form.
Sedan satte jag mig för att skriva. Det var då svårigheterna började. Jag gjorde ett första utkast men insåg att jag inte kunde väva in känslor i historien på ett bra sätt. När jag skriver försöker jag alltid att identifiera mig själv med det jag skriver om, men det gick helt enkelt inte med franska revolutionen. Känslor är lättare att relatera till än fakta, i alla fall för mig, och när mitt första inlägg var klart behövde jag inte läsa igenom mer än hälften för att inse att det jag skrivit var uselt och utan att tveka raderade jag hela texten.
De färdiga inläggen skulle läggas upp på vår blogg så att alla skulle kunna läsa och ge kommentarer. Det positiva med det är att pressen ökar från början – man vill göra texter som andra vill läsa och ge feedback till. Problemet är att om man som jag hamnar efter ser man inte pressen på ett konstruktivt sätt utan slutar faktiskt bry sig. Medan jag sackade efter mer och mer med mina texter började mina klasskompisars inlägg läggas upp, ett efter ett, i rasande fart, och för varje lektion utan varken idéer eller skrivande tappade jag till lusten alltmer.
Till slut insåg jag att jag bara hade en dag kvar tills de tre texterna skulle vara inlämnade. Jag hade gjort en halvbra personbeskrivning men inte ett enda inlägg var klart. Efter ett samtal med min lärare Cecilia och många timmar framför datorn lyckades jag till slut få ihop tre texter trots allt.
Även om jag hade väldigt svårt för uppgiften tycker jag absolut inte att man ska lägga ner alla liknande projekt. Man får inte glömma bort den kreativa delen, att skriva och använda sin fantasi, det är minst lika viktigt som att lära sig fakta, och att koppla ihop dessa två är faktiskt en väldigt bra idé. Dock tror jag inte att jag är en första, eller den sista, som har haft eller kommer få problem med att fläta ihop fakta med känslor. Kanske borde man därför erbjuda ett alternativ till elever som jag, till exempel kan man eventuellt byta ut känslor och fantasi mot åsikter? Kanske kan man göra lite av båda? Trots allt lärde jag mig mycket, både när det gäller skrivandet och om mig själv genom projektet, något jag kan använda mig av i framtiden, och det skulle jag inte vilja vara utan.
Läs Henriette Robinards historia