Att skriva om en historisk berättelse ur en deltagares perspektiv är inte alltid det lättaste. Det fick jag reda på då hela klassen skulle skriva blogginlägg om den franska revolutionen ur en medverkandes perspektiv. Poängen med det hela var att vi skulle förstå, förbättra och visa upp våra kunskaper om revolutionen. För att kunna förmedla detta på ett elegant och smidigt sätt är det en fördel om personen man skriver om är någonstans nära händelsernas centrum. Det hade varit bra om jag tänkt på det innan jag började skriva min historia.
Som sagt var temat franska revolutionen och målet var minst tre blogginlägg skrivna ur vår persons perspektiv. Vi fick ett varsitt franskt namn och uppmanades att använda vår fantasi och kunskap inom området för att skapa en så trovärdig bild som möjligt om ett av Europas viktigaste slag för jämlikhet. Hela klassen vimlade såklart av intressanta idéer, både bra och dåliga.
Själv målade jag genast upp en bild av hur min karaktär, Marie Thérèse de Coubertin, skulle se ut och vilken personlighet hon skulle ha. Jag tyckte att jag hade allt klart för mig, där jag satt i klassrummet, och hade inte en tanke på att min flicka var flera mil från Bastiljen.
Jag måste skylla på tillfälligt storhetsvansinne. Under den korta tid innan jag faktiskt började skriva trodde jag att jag var tillräckligt begåvad för att klara av att vända på steken, så att säga. Tyvärr var detta inte fallet. Så fort jag började skriva skenade sinnet iväg mot storslagna baler och ridturer in i solnedgången. Jag lyckades undvika de värsta klichéerna men efter tre inlägg var jag hopplöst långt ifrån revolutionens hårda verklighet. Jag försökte desperat styra handlingen åt det hållet, men mina tankar höll mig med obönhörlig styrka raka spåret mot IG i SO
När jag nu tänker tillbaka på det försökte jag gång på gång skjuta upp korrigeringen av handlingen. Jag tror faktiskt att jag blev lite beroende av historien. Den blev mer fängslande än jag anat och jag ville ha mer. När man läser en bok finns det alltid vissa saker man inte kan tänka sig att huvudpersonen skulle göra, Harry Potter skulle aldrig säga ”Jag orkar inte mer, du vinner.” till Voldemort. När jag tillslut kom på att det var jag som bestämde visste jag att det fanns vissa saker som jag aldrig skulle kunna skriva. Beklagligt nog var många av dessa saker händelser som ledde mot revolutionen och bort från den avlägsna landsbygden
.Till mitt försvar försökte jag göra det bästa av situationen och vävde in mer och mer om uppror, när det passade sig. Men sanningsenligt så trodde jag inte att adelsflickan Marie Thérèse de Coubertin skulle tänka mer på det avlägsna Paris än hon skulle göra på sin förbluffande och stiliga make. Läs min historia och tänk dig in i hennes perspektiv. Även fast hon hade medlidande för fattiga bönder var hennes värld hopplöst liten. Det enda som skulle få henne engagerad i revolutionen var om hon blev inkastad mitt i den, och att hon själv skulle söka upp den var helt ur frågan. Det fick bli så att den hittade henne, men det var försent, då var redan allt det roliga över.
Betygen för området hade i princip satts och alla var klara utom jag.
Efter flera veckor av desperata, men ack så hopplösa, försök att rädda min tveksamma skildring av den franska revolutionen har jag bara tre saker att säga: Bli inte för imponerad av karaktärerna (de är faktiskt dina egna). Du ska redan i början av historien vara nära händelsernas centrum, action från första minut. Och så måste du bokstavligen pressa in fakta om revolutionen. Det finns inget annat sätt, tro mig.
Läs vår elevbloggares Marie Thérèse historia på revolutionsbloggen.
